Ingen är så rädd som jag

Ingen är så rädd som jag att säga sin mening. Och ändå kan jag inte låta bli att göra det. Jag är så rädd att jag blundar varje gång jag skall vara mig själv - som jag kastade mig ut i en avgrund – innan jag vågar att yppa min tro. Om jag är en hjälte, är jag den fegaste hjälte jag känner.
Jag blir ledsen, när någon finner att jag är ful invärtes. Jag rodnar, när man tycker att jag är löjlig. Jag är en mycket liten kvinna.
Jag blir bedrövad när jag upptäcker att man inte håller av mig. Då blir allting meningslöst. Jag behöver människor och deras kärlek. Jag bärs upp av den som av varma vågor. Utan den skulle jag gå till botten som en sten.
Jag har inte heller något mod. Som strutsen gömmer jag mitt huvud i sanden, varje gång jag har vågat avslöja mig i skrift – i väntan på människors omdömen.
Och ändå kan jag inte förmå mig att vara tyst, osynlig och korrekt. Att leva inbyggd i ett träfodral. – Då skulle de inte ha varit något annat än en ihålighet, en artificiell attityd.
------------------
Därför måste jag, hur svårt det än är, ta konsekvenserna av att leva utan fodral. Och låta kalla vindar svepa kring min nakenhet.

Ur Maskinen och blomman av Vera Alexandrova