Jag vet att jag har varit duktig och jag är stolt över mig själv att jag lyckats gå ner så mycket som jag har gjort. Men jag är rädd! Jag är rädd att jag ska tycka att jag är så duktig att jag inte behöver tänka på vad jag stoppar i mig så mycket längre, rädd att jag kommer gå tillbaka till min gamla livstil... Och jag vet om jag gör det så kommer kilona springande igen. Och det är ju inte bara att jag kommer gå upp i vikt, jag kommer ju må sämre också. Jag mår ju så bra nu och trivs så mycket mer med mig själv, både på utsidan och insidan. Jag har många kilo kvar att bli av med (passerar snart BMI 30 gränsen) och jag tror verkligen att denna gången så kommer det att gå, men jag är fortfarande mycket rädd...
Nu ska jag i alla fall ut och jogga, och det är skönt!
11 kommentarer:
Jag håller tummarna för att du ska greja det! Men det är bra att du är medveten om hur det kan gå... Hoppas att du lyckas! :-)
Emma: Tack jag behöver verkligen alla tummar, och jag ska kämpa på allt jag kan!
jag tycker att jag känner när det börjar bli fara och färde, när kläderna börjar tighta till sig. då är det bara att skärpa till sig, om man inte vill gå upp en storlek i kläder. heja, du klarar det! tänk inte för långt fram i tiden, ta lite i taget :)
Precis som Linda säger, ta lite i taget.
Jag förstår att du är rädd, det skulle jag också vara, men fokusera på det possitiva. Ibland tror jag att rädslan för att misslyckas är starkare än känslan över att känna att man gjort någonting bra. I allafall är det så för mig, och det är aldrig bra, och något jag arbetar med hela tiden.
Du är grymt duktig och du kommer att fixa det här, jag tror på dig, gör det du också!
*kram*
Linda K: Som det är nu så har jag mycket stora kläder i garderoben, men ska sortera ut allt som inte passar så jag kan använda dit trick! Och jag har som du påpekade många små delmål på vägen, annars hade det aldrig gått.
Mocca: Känslan att misslyckas även denna gång är så stor, större än alla positiva känslor... Men jag ska inte låta den ta över jag ska ta det lite i taget. Tack för stödet!
Jag tror att det är lätt att man börjar tänka precis så. Det gjorde jag själv i höstas/julas. Jag kände mig rätt nöjd och åt all möjlig skit och motionerade inget. Men så vaknade jag till och insåg att jag inte mådde bra när jag levde så.
Hoppas att det håller i sig och du fortsätter att leva på ett sätt som gör att du är lycklig! Och visst kan man unna sig något emellanåt nu och inte behöva vara liiika strikt som tidigare. Men glöm inte bort motionen helt ;-) Men det tror jag itne att du gör heller.
Kramar!!
Jessica: Tror, som, du att motionen är väldigt viktig. Om man har varit duktig med den så "slössar" man inte gärna bort det på onyttig mat. Men jag tror även som du att det är viktigt att man unnar sig saker så man inte blir fixerad av någo som är förbjudet att äta. Jag ska försöka vara lycklig, lätt ibland och svårare ibland...
Kram på dig också!
Jag tror att mna faller någon gång förr eller senare men det behöver inte betyda att man faller tillbaka så långt att mna går upp allt som man har gått ner.
Jag förstår din rädsla och har man problem med mat och att äta för mycket är det jättesvårt men man måste fortsätta kämpa. Prata med någon när man känner att det börjar gå åt fanders.
Du är jätteduktig =)
Therese: Tack! Att falla tillbaka någon gång då och då är helt ok, men detta att falla tillbaka helt och hållet är det jag är rädd för. Jag har innan gått ner 16 respektive 18 kg och gått upp allt när jag "slappnat av" plus några kilo till. Och det är detta jag är rädd för, samtidigt som jag inte vill vara besatt av min vikt. Jag ska kämpa på allt jag kan, och det hjälper att jag känner att jag kan prata med er bloggkompisar, tack för det! :)
Jag förstår dig precis, jag är ju likadan och varje gång jag har gått ner i vikt (tredje gången) har jag varit skiträdd för att gå upp i vikt igen. Jag har sagt till mig själv: "aldrig mer vill jag vara tjock", tittat på gamla foton men ändå, ändå faller jag tillbaka. Nu har jag beställt tid till en beteendevetare, prata om varför jag äter som jag gör. Ibland får jag ångest när jag tänker på att jag ska vara smal vilket är konstigt eftersom jag inte vill vara tjock i hela mitt liv. Var kommer ångesten ifrån?
Jag har tagit hjälp av många personer den här gången.
Du måste vara helt ärlig mot dig själv och hålla koll på varför du äter och vara ärlig nog att berätta det för omgivningen när du faller. Ibland klara man inte saker själv. Att vara ärlig är ibland svårt, om det har brakat totalt och man ska säga det till människor i sin omgivning: jag har gått upp allt som jag har gått ner. (jag kan inte sluta att tänka på att människor tycker att man är dålig) Jag hade problem med det men jag bestämde mig att vara ärlig. Lägga ner bloggen eller vara ärlig. Det finns ingen vits att fortsätta skriva om man inte är helt ärlig. Då får man peppningar som inte är på riktiga och man kan inte ta åt sig dem.
Det enda jag kan säga är att vi får stötta varandra.(vi verkar ha samma problem)
Kram på dig =)
Therese: Ja det verkar verkligen som vi har haft samma problem. Jag har gått till en personlig coach (PC) och snackat mycket om min självkänsla vilket har varit en stor orsak till min övervikt. Jag har använt mat som tröst och dämpning av ångest. Kan säga att gå till PC har hjälpt mig så mycket, t.ex. nu när jag har varit deprimenrad så har jag inte ens tänkt tanken att ta till mat som tröst.
Jag håller helt med att det viktigast att vara ärlig mot sig själv. Skriver därför alltid här på bloggen när jag gjort små snedsteg. Det känns faktiskt skönt att vara helt ärlig, och att få stöd av andra. Detta kan ju vara bra så man inte faller helt dit...
Skicka en kommentar